Må bra bild

Häromdagen, efter att jag lämnat sonen på förskolan, tog jag lite fika med mig till sjön som ligger mitt i vårt samhälle. Solen sken och det var rättså gott ute. Fick lite sommarlängtan. Så jag lägger ut en bild som andra kanske tycker är tråkig men som är en måbrabild för mig själv.

Ska försöka leva i slowmotion ett tag.

Jag har ju stora problem med att slappna av. Det är mycket svårt att förklara för andra tycker jag. Men det känns som om jag ständigt har en oro och stress i mig. Att bara göra en sak i taget, att koncentrera mig på det jag gör är jättesvårt. Tusen tankar rusar runt i mitt huvud och oftast så tänker jag dom inte färdigt utan hoppar till nästa tanke med en gång. Jag har massor med projekt på gång. Vill så mycket  hela tiden. Det känns som om jag har myror som kryper innanpå skinnet på mig. Tja, lite så där känns det.

Min terapeut på företagshälsovården har sagt att jag bara ska göra sånt som är lustfullt för att nå återhämtning. Det stressade mig jättemycket för det är så mycket jag vill göra ju. Jag vill läsa böcker om mindfullness, flow, buddhismen. Jag vill plantera fröer och dra upp plantor. Jag vill leka med sonen, gå ut varje dag med honom och låta honom syssla med kreativa saker som fingerfärg och trolldeg etc. Jag vill vila, jag vill motionera. Jag vill meditera, jag vill leva i nuet. Jag vill bli hälsosam och lära mig laga god och nyttig mat. Jag vill lära mig fotografera och jag vill skriva varje dag. Jag vill ha en blogg och jag vill vara med i en studiecirkel om att skriva. Etc, etc etc. Som ni förstår är ju detta inte alls bra och väldigt långsamt har det börjat gå upp för mig att i denna röran ligger en anledning (troligtvis ganska stor) till att jag har drabbats av en utmattningsreaktion. Det här ju inte heller konstigt att jag inte tycker att jag har nått återhämtning. Alls.

I går surfade jag runt på internett om utbrändhet och utmattning och kom in på en sida där en tjej hade skrivit om sina erfarenheter. Nu kan jag inte återge det ordagrant men hon skrev bla att hon hade fått böraj leva sitt liv i slowmotion. Alltså riktigt sakta ner allting. Hon gjorde allting sakta, till och med gick saktare. Och jag har funderat på detta för texten berörde mig. Det funkar ju inte att jag ska göra sånt som är lustfullt för då blir ju det en stress för mig. Jag sätter omedveten en press på mig själv att jag måste göra vissa saker och det funkar ju inte. Jag mår ju bara dåligt. Så jag ska prova att leva i slowmotion ett tag. Försöka göra saker och ting lite saktare. Att bara göra en sak i taget. I går kom jag på mig själv med att surfa på datorn, se på TV:n och prata med sambon samtidigt. Jag har problem. Inte konstigt att jag inte mår bättre, bara sämre. Jag har flyttat stressen från jobbet till mitt hem. Knäppt. Så nu börjar mitt liv i slowmotion.

Jag leker med min kamera lite så jag sätter in en liten bild från en härlig eftermiddag jag hade vid sjön häromdagen. En liten påminnelse om att sommaren kommer….någongång.

Livet rullar på

Idag konstaterar jag bara att livet rullar på. Var på mitt första rehabmöte idag som sjukskriven. Jag har varit på såna möten innan men då som chef. Nu får jag känna på hur det är att vara på andra sidan. Att vara den som mötet gäller och som ska bedömas och vridas och vändas på. Inte så värst kul kan jag säga.

I december föll livet ihop för mig och sen dess har jag varit sjukskriven. Det känns verkligen som att leva i en bubbla. Så länge jag håller mig här hemma och får göra saker och ting i min egen takt så mår jag hyfsat bra. Men så fort verkligheten knackar på så faller jag. Problemet med att vara sjukskriven för en utmattningsreaktion (kärt barn har många namn, kallas också utbrändhet, gå in i vägen, utmattningsdepression) är att man hamnar i ett fack. För två veckor sen ringde jag försäkringskassan och min handläggare där. Ville veta vad dom stod när det gällde min sjukskrivning. Vad dom kunde göra för mig. Jag tyckte tiden gick och inget hände. Bla så berättade min handläggare att hon väntar alltid med att kontakta dom som är sjukskrivna för utmattningsreaktion för att man behöver mycket tid till återhämtning. Vilket i och för sig är sant. Men på något sätt retar det mig att jag blir satt i ett fack och att man inte utgår från mig när det gäller min rehabilitering.

Det har varit så trögt med samtal hos företagshälsovården också. Det har gått två, tre veckor mellan varje samtal. Tid då jag går hemma själv och grunnar och funderar över vad som är fel på mig. Varför jag inte fungerar? Rehabmötet idag fick jag styra upp. Jag fick se till att bjuda in försäkringskassan. Läkaren tyckte inte det behövdes. Han tyckte att han, jag och min chef skulle prata arbeträning själva. Men eftersom jag har jobbat med rehabilitering själv så vet jag att det är försäkringskassan som beviljar arbetsträning. Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att dom var med, därför bjöd jag in min handläggare. Det är ju mitt rehabmöte, eller hur?

Vet inte om jag ska se det som ett sundhetstecken att jag tar itu med sånt här själv eller om det betyder att jag inte har blivit bättre alls? Min samtalskontakt på företagshälsovården antyder det. Hmmm, har inte bestämt mig om jag håller med honom. Jag kan bara konstatera att ikväll, efter mötet, så känns det rättså bra att jag har börjat ta itu med mitt liv igen.

Nybörjare här

Det här min första blogg på wordpress och jag försöker förstå hur allt fungerar. Har inte så mycket tid och ork som jag skulle vilja för att sitta här. Hade först tänkt att ha bloggen osynlig ett tag men idag så kände jag varför det? Jag får bygga upp den efterhand och tillslut fattar jag nog hur allt hänger ihop.