Idag konstaterar jag bara att livet rullar på. Var på mitt första rehabmöte idag som sjukskriven. Jag har varit på såna möten innan men då som chef. Nu får jag känna på hur det är att vara på andra sidan. Att vara den som mötet gäller och som ska bedömas och vridas och vändas på. Inte så värst kul kan jag säga.
I december föll livet ihop för mig och sen dess har jag varit sjukskriven. Det känns verkligen som att leva i en bubbla. Så länge jag håller mig här hemma och får göra saker och ting i min egen takt så mår jag hyfsat bra. Men så fort verkligheten knackar på så faller jag. Problemet med att vara sjukskriven för en utmattningsreaktion (kärt barn har många namn, kallas också utbrändhet, gå in i vägen, utmattningsdepression) är att man hamnar i ett fack. För två veckor sen ringde jag försäkringskassan och min handläggare där. Ville veta vad dom stod när det gällde min sjukskrivning. Vad dom kunde göra för mig. Jag tyckte tiden gick och inget hände. Bla så berättade min handläggare att hon väntar alltid med att kontakta dom som är sjukskrivna för utmattningsreaktion för att man behöver mycket tid till återhämtning. Vilket i och för sig är sant. Men på något sätt retar det mig att jag blir satt i ett fack och att man inte utgår från mig när det gäller min rehabilitering.
Det har varit så trögt med samtal hos företagshälsovården också. Det har gått två, tre veckor mellan varje samtal. Tid då jag går hemma själv och grunnar och funderar över vad som är fel på mig. Varför jag inte fungerar? Rehabmötet idag fick jag styra upp. Jag fick se till att bjuda in försäkringskassan. Läkaren tyckte inte det behövdes. Han tyckte att han, jag och min chef skulle prata arbeträning själva. Men eftersom jag har jobbat med rehabilitering själv så vet jag att det är försäkringskassan som beviljar arbetsträning. Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att dom var med, därför bjöd jag in min handläggare. Det är ju mitt rehabmöte, eller hur?
Vet inte om jag ska se det som ett sundhetstecken att jag tar itu med sånt här själv eller om det betyder att jag inte har blivit bättre alls? Min samtalskontakt på företagshälsovården antyder det. Hmmm, har inte bestämt mig om jag håller med honom. Jag kan bara konstatera att ikväll, efter mötet, så känns det rättså bra att jag har börjat ta itu med mitt liv igen.
